Att allting som lever skall dö är ett skrämmande men ett oundvikligt faktum. Men är det inte som Lina i Emil i Lönneberga uttryckte det när hennes tand skulle dras ut med tråden kring slipstenen; det är just det där “dirret” som är det förskräckliga. Och är det inte så med att dö, man vill gärna undvika förfallet, det långsamma och ledsna. Så frågan är; hur ser man till att dö så levande som möjligt? Det är inte lätt – men det borde gå!