Det här är frågan som vi alla drabbade någon gång, eller många gånger, ställt oss; Varför har jag drabbats? Åt jag fel? Stressade jag för mycket? Vad borde jag ha gjort annorlunda? Och tillbaka; varför har jag fått denna cancer? Och i de fall som de första åtgärderna inte gått så bra – varför blev det inte bättre?
Ibland finns det inget enkelt svar och det är kanske bara en slump? Cancer är ju inget annat än celler som gått “bananas” och gör helt andra saker än vad de är tänkta att göra. Det forskas mycket inom området, men det lär dröja innan man vet varför just Du drabbades.
Så ibland är kanske den enklaste lösningen att helt enkelt sluta fundera på “varför” och istället fundera på “finns det något kul jag kan göra nu?”
Det hjälper kanske inte alltid – men Cancer innebär “Emotionell stress”. Och det är inte ovanligt att drabbas;
17.9% av canceröverlevare lider av ångest
11.6% av depression och
56% upplever måttlig till hög rädsla för canceråterfall (FCR).
Allt enligt artikeln “Metacognitive Therapy for Emotional Distress in Adult Cancer Survivors: A Case Serie” som Du hittar här. Så det är inte ovanligt att man blir låg eller känner sig “lite under isen”.
Prostatacancer drabbar oss så olika, en del som fått diagnosen kan leva exakt som förut utan någon som helst förändring, en del måste behandlas på olika sätt och en del måste kämpa mer för att hålla cancern i schack. Varför är det så? Hur kommer det gå för mig? Frågorna bubblar runt, men igen, kan de fått ett svar?
Så vad kan man göra? Det är kanske så enkelt att Du fått en ny dimension i ditt liv som Du måste utforska och ta reda på lite mer om. Och första steget är att inte fråga varför så mycket utan mer vilka nya möjligheter har nu fått? Enkelt sagt – svårt att leva efter, men ta vara på chansen – vem vet var den kan leda?