Det här är frågan som vi alla drabbade någon gång, eller många gånger, ställt oss; Varför har jag drabbats? Åt jag fel? Stressade jag för mycket? Vad borde jag ha gjort annorlunda? Och tillbaka; varför har jag fått denna cancer? Och i de fall som de första åtgärderna inte gått så bra – varför blev det inte bättre?
Ibland finns det inget enkelt svar och det är kanske bara en slump? Cancer är ju inget annat än celler som gått “bananas” och gör helt andra saker än vad de är tänkta att göra. Det forskas mycket inom området, men det lär dröja innan man vet varför just Du drabbades.
Så ibland är kanske den enklaste lösningen att helt enkelt sluta fundera på “varför” och istället fundera på “finns det något kul jag kan göra nu?”
Det hjälper kanske inte alltid – men Cancer innebär “Emotionell stress”. Och det är inte ovanligt att drabbas;
17.9% av canceröverlevare lider av ångest
11.6% av depression och
56% upplever måttlig till hög rädsla för canceråterfall (FCR).
Allt enligt artikeln “Metacognitive Therapy for Emotional Distress in Adult Cancer Survivors: A Case Serie” som Du hittar här. Så det är inte ovanligt att man blir låg eller känner sig “lite under isen”.
Prostatacancer drabbar oss så olika, en del som fått diagnosen kan leva exakt som förut utan någon som helst förändring, en del måste behandlas på olika sätt och en del måste kämpa mer för att hålla cancern i schack. Varför är det så? Hur kommer det gå för mig? Frågorna bubblar runt, men igen, kan de fått ett svar?
Så vad kan man göra? Det är kanske så enkelt att Du fått en ny dimension i ditt liv som Du måste utforska och ta reda på lite mer om. Och första steget är att inte fråga varför så mycket utan mer vilka nya möjligheter har nu fått? Enkelt sagt – svårt att leva efter, men ta vara på chansen – vem vet var den kan leda?
Allas vägen framåt
Cancerutmaningen fram till 2050 handlar inte bara om hur sjukvården ska kunna diagnostisera och behandla ett kraftigt växande antal cancerfall. Den handlar också om vad som händer med alla de människor som lever vidare – under behandling, mellan behandlingar och under många år efter en cancerdiagnos.
I Sverige har förbättrad diagnostik och behandling gjort att allt fler överlever cancer och lever länge efter sin sjukdom. Det är en stor medicinsk framgång, men den skapar samtidigt nya behov. Att behandlingen är avslutad betyder inte alltid att konsekvenserna av cancer är över.
Många lever vidare med trötthet, smärta, oro, kognitiva svårigheter eller andra sena och långvariga effekter av sjukdom och behandling. För den som är yrkesverksam kan detta påverka arbetsförmågan långt efter att den mest intensiva behandlingen har avslutats. Forskningen visar också att det inte räcker att mäta om en person har återgått till arbetet. Det viktiga är om arbetet faktiskt fungerar och är hållbart över tid.
Därför behöver cancerrehabiliteringen i högre grad omfatta hela livet runt patienten. Arbete, familj, ekonomi, sociala relationer, fysisk aktivitet och psykiskt välbefinnande hänger ihop och påverkar möjligheten att återhämta sig. Även närstående kan behöva stöd, eftersom cancer ofta förändrar vardagen för en hel familj.
Det behövs också bättre övergångar mellan cancervården, primärvården, rehabiliteringen, arbetsgivaren och andra delar av samhället. I dag riskerar den enskilde att själv behöva hålla ihop dessa delar. Särskilt problematisk kan perioden vara när personen är för frisk för att enbart betraktas som patient, men ännu inte har förutsättningar att återgå fullt ut till sitt tidigare arbets- och vardagsliv.
Framtidens cancerrehabilitering behöver därför vara mer flexibel och kunna följa människors förändrade behov över tid. För vissa kan det handla om fysisk rehabilitering, för andra om psykologiskt stöd, anpassat arbete eller hjälp att successivt hitta tillbaka till en fungerande vardag. Ofta behövs flera av dessa delar samtidigt.
När antalet människor som lever med och efter cancer ökar blir detta inte enbart en fråga för cancervården. Det blir också en fråga för arbetslivet, kommunerna, socialförsäkringen, civilsamhället och samhället i stort. Målet kan därför inte enbart vara att fler ska överleva cancer. Målet måste också vara att människor ska få bästa möjliga förutsättningar att leva, arbeta och vara delaktiga i samhället – under och efter cancer.