Chansen är stor att namnet Kierkegaard dyker upp om man frågar efter en modern, känd filosof. Och för oss svenskspråkiga låter det coolt, betydligt bättre än Kyrkegård som får en än att undra vad det är för en morbid typ som väljer ett sådant namn. Men vad hade han att säga?
Grundtesen hos Kirkegaard och andra filosofer som exempelvis Sartre, (som får en att tänka på billigt rött vin, basker och en överbefolkat café någon stans på en bakgata i Paris), är att Du är helt fri att välja ditt liv och det finns ingen som tvingar dig att leva på ett visst sätt. Sedan finns det väl praktiska realiteter som gör att valmöjligheterna inte är oändliga. Men grundtanken är att Du är fri att välja och du skall inte styras av andras tyckande, normer, regler mm som gör att Du måste välja något som Du inte vill. Ok, som om jag är fri att välja så kan jag välja att “gå helnäck till donken och frossa i mig en stor pommes frites”. Ja, det kan Du! Haken är dock att Du måste ta ansvar för konsekvenserna. Och det är väl ganska lätta att räkna ut vilka de blir, eller?
Så om jag måste ta konsekvenserna av mitt fria val, har jag då så många val att göra? Jo det har, låt oss ta ett lite mer konkret exempel.
Antag att Du efter lite undersökningar mm får diagnosen; prostatacancer! Ok, men vad har man då för fria val? Jo, du kan välja en massa saker. Att ignorera beskedet och leva på tills du inte lever längre, du kan vänta och skjuta på beslut, eller du kan välja någon form av behandling mm. Som drabbad vill man säkert att läkarna fattar beslutet; de är ju experter! Men det är också ett fritt val som Du gör – du väljer att någon annan (om än säkerligen mer kompetent och erfaren än Du inom detta område) att fatta beslutet. Det jobbiga är att det är Du som måste ta ansvaret och konsekvenserna av valen – allt enligt existentialismen!
Som opererad finns det ändå risk att få återfall, att cancern inte försvinner. Då är det lätt att gå tillbaka till valet; gjorde jag rätt val? Var det verkligen jag som valet det här – det var ju läkarna som sade att jag skulle operera mig? Risken är stor att man får ångest och mår illa av sitt dåliga val! Och det här väl kärnan i existentialismen; “Du har ett fritt val men Du får själv ta konsekvenserna och det kan vara ett rent helvete!”. Den här Sartre talar om att “Du är dömd till frihet”.
Vart leder det här? Hjälper det mig? Inte nog med att jag fått cancer, att jag kanske fått sprid cancer – nu kan jag inte skylla på någon för att jag inte blev frisk, eller? Det suger lite. Finns det inget sätt man kan lätta upp sina tankar? Något stöd från filosoferna hittar vi inte, de förklarar bara hur det är och fungerar. Däremot så kan man ta hjälp av psykologerna – de har tips på hur man lättar upp det hela… Men det är en helt annan historia!