Det här är första veckobrevet, så jag använder våren–sommaren 2026 som baslinje. Jag har prioriterat sådant som antingen är helt nytt eller tydligt flyttar utvecklingen mot mer sammanhållen rehabilitering, arbetslivsstöd, digital uppföljning och bättre stöd till närstående.
WHO gör survivorship och patientens livserfarenhet till en tydligare del av cancerpolitiken.
Den 8–9 juli publicerade WHO sin Global status report on cancer 2026. Rapporten omfattar inte bara överlevnad och behandling utan även survivorship, livskvalitet och de sociala och ekonomiska konsekvenserna av cancer. WHO framhåller uttryckligen att vetenskapliga framsteg inte automatiskt har följts av motsvarande förbättringar i människors upplevelse av livet med cancer.
Varför viktigt: detta stärker argumentet för att rehabilitering, arbete, familjeliv och delaktighet ska betraktas som resultatmått i cancervården – inte som tillägg efter behandlingen.
Läs nästa: framför allt avsnitten om survivorship, jämlikhet och personcentrerad cancervård. (World Health Organization)
Sverige bygger nu in primärvården tydligare i hela cancerkedjan.
RCC meddelade den 13 juni att en ny nationell arbetsgrupp för cancer i primärvården har bildats, med representanter från samtliga sjukvårdsregioner och patientföreträdare. Uppdraget omfattar uttryckligen uppföljning, rehabilitering och palliativ vård – inte bara tidig diagnostik.
Varför viktigt: många problem efter behandling hamnar i glappet mellan specialistvård, vårdcentral, kommun och arbetsliv. Gruppen kan därför bli viktig för vem som faktiskt tar ansvar när den onkologiska behandlingen avslutas.
Läs nästa: följ gruppens kommande kartläggning av barriärer och konkreta förbättringsförslag; den är direkt relevant för lokala rehabiliteringsmodeller. (Cancercentrum)
Socialstyrelsen föreslår en nationell strategi för all rehabilitering
Den 27 maj publicerades förslaget till Nationell strategi och handlingsplan för rehabilitering och habilitering. Det är bredare än cancer, men har stor betydelse för cancervården eftersom dagens rehabiliteringsansvar är splittrat mellan regioner, kommuner och andra aktörer. Patient-, brukar- och anhörigorganisationer har ingått i arbetet.
Varför viktigt: cancerrehabilitering kan få draghjälp av en generell nationell infrastruktur för mer jämlik rehabilitering och tydligare ansvarsfördelning.
Läs nästa: särskilt underlagsrapporten och bilagan om uppföljning – de är mer intressanta än själva strategidokumentets övergripande formuleringar. (Socialstyrelsen)
Norge går långt i att koppla rehabilitering till arbete, kommun och digital uppföljning.
Norges nya nationella handlingsplan för rehabilitering 2026–2035 anger bland annat att kommunal rehabilitering med arbete som mål ska utvecklas, att modeller mellan kommun och NAV ska pilottestas samt att digital hemuppföljning ska användas mer. Även AI för exempelvis besluts- och dokumentationsstöd nämns.
Varför viktigt för Sverige: den norska modellen är ett konkret nordiskt exempel på att arbetsåtergång inte behöver ligga utanför rehabiliteringssystemet. Det är särskilt intressant för personer som kan arbeta delvis men behöver en mellanform mellan hemmet, sjukskrivning och full arbetsplats.
Läs nästa: avsnitten om sammanhängande rehabiliteringsförlopp respektive teknologi. (Helsedirektoratet)
Norge har samtidigt uppdaterat cancerförloppen med tydligare familje- och rehabiliteringsperspektiv.
Flera nationella cancerförlopp ändrades den 3 juli. Där anges bland annat behovskartläggning utöver själva cancerbehandlingen, medverkan av närstående när patienten önskar det, kontakt med primärvård och erbjudande om peer support och lärande-/mestringscenter. Alla diagnostiserade omfattas av Pakkeforløp hjem for pasienter med kreft.
Varför viktigt: detta är ett ovanligt tydligt exempel på hur övergången från sjukhus till vardagsliv kan byggas in i själva vårdförloppet i stället för att patienten själv måste hitta rehabiliteringen.
Läs nästa: de nya norska förloppen för bröst-, kolorektal-, livmoder- och testikelcancer. (Helsedirektoratet)
Ny svensk forskning: återgång till arbete räcker inte som mått på lyckad rehabilitering.
En svensk studie publicerad i Journal of Cancer Survivorship undersökte personer ett år efter behandling för bland annat bröst-, prostata- och kolorektalcancer. Forskarna argumenterar för att arbetslivsrehabilitering även måste ta hänsyn till work-related well-being, inte bara om personen formellt har återgått till jobbet.
Varför viktigt: en person kan vara tillbaka på arbetsplatsen men ändå ha fatigue, kognitiva problem, oro, nedsatt kapacitet eller ett ohållbart arbetsupplägg. Det gör ”return to work” till ett för grovt slutmått.
Läs nästa: Holmberg m.fl., Returning to work is not enough for cancer survivors. För svensk utveckling av arbetslivsinriktad cancerrehabilitering är detta en av veckans mest intressanta artiklar. (PubMed)
Sverige har fått ett stort nytt forskningscentrum för hållbar återgång i arbete.
Stockholm Center for Return to Work vid Karolinska Institutet startade 2026. Programmet ska bland annat utveckla gemensamma indikatorer för return-to-work och stay-at-work, prognosverktyg, arbetsplatsinterventioner och modeller för samarbete mellan vård, företagshälsa och arbetsgivare.
Varför viktigt: centret är inte cancerspecifikt, men infrastrukturen är mycket relevant för canceröverlevare. Särskilt intressant är fokus på att stanna kvar i arbete, inte enbart återgå efter full sjukskrivning.
Läs nästa: centrets åtta identifierade kunskapsluckor; där finns flera byggstenar som skulle kunna appliceras på cancerrehabilitering. (Karolinska Institutet)
Digitalt stöd utvecklas nu specifikt för närstående till personer med cancer.
I maj publicerades utvecklingen av MyCare², en webbaserad stödplattform som tagits fram tillsammans med anhörigvårdare. Den kombinerar hjälp med praktiska vårduppgifter med stöd för den närståendes egen fysiska och psykiska hälsa.
Varför viktigt: digital cancervård riktas fortfarande huvudsakligen till patienten. MyCare² behandlar däremot närstående som en egen målgrupp med egna stödbehov – något som också ligger i linje med den svenska Cancerstrategi 2.0.
Läs nästa: studien är främst en utvecklings-/designstudie; nästa viktiga fråga är om plattformen förbättrar belastning, beredskap och livskvalitet i kontrollerade studier. (PubMed)
Min vårdplan går från informationsyta mot mer aktiv digital rehabilitering och självrapportering.
Under våren har RCC publicerat flera nya versioner. För bland annat gynekologisk och kolorektal cancer finns nu dynamiska självskattningar för smärta, sömn och illamående, bättre navigering, filmer och tydligare rehabiliteringsinnehåll. Min vårdplan hade dessutom passerat 100 000 startade vårdplaner redan i februari.
Varför viktigt: om självskattningarna verkligen kopplas till klinisk respons kan Min vårdplan utvecklas från informationsportal till ett verktyg för löpande behovsidentifiering. Den kritiska frågan är därför inte bara vilka formulär patienten fyller i utan vem som reagerar på svaren och hur snabbt.
Läs nästa: RCC:s nya gynekologiska och kolorektala versioner och lokala rutiner för uppföljning av formulärsvar. (Cancercentrum)
Danmark satsar ovanligt stort på forskning som också omfattar livet efter cancer.
Kræftens Bekæmpelse beslutade den 28 maj att fördela 122 miljoner danska kronor till 52 nya forskningsprojekt. Organisationen framhåller uttryckligen bättre behandling, färre senföljder och bättre liv efter cancer som mål. Varför viktigt: patientorganisationens roll här går längre än opinionsbildning – den fungerar som betydande forskningsfinansiär och kan styra kunskapsutvecklingen mot frågor som vården annars tenderar att prioritera lägre. Läs nästa: projektlistan är värd att bevaka för konkreta studier om senföljder, rehabilitering och patient-/närståendestöd som kan överföras till svensk miljö. (Cancer.dk)
Tre saker jag skulle följa extra noga just nu: Sveriges nya primärvårdsgrupp för cancer, de norska modellerna där arbete kopplas direkt till rehabiliteringskedjan, och den svenska forskningen som skiljer mellan att vara ”tillbaka på jobbet” och att faktiskt fungera och må bra i arbetslivet. Tillsammans pekar de mot en ganska tydlig utveckling: cancerrehabilitering håller på att flyttas från en avgränsad eftervårdsinsats till ett kontinuerligt stöd för vardagsliv, arbete, egenförmåga och familj. (Cancercentrum)